Tänkte skriva ihop en rad eller två om hur det känns att bli en "mamma", ordet med stort M!

När jag blev gravid så var vi först tveksamma, är vi verkligen redo att bli föräldrar? Efter ett tidigt ultraljud som visade att jag var i v.8 var svaret klart och tydligt JA! (japp, jaharru, jajjemen, yes, si, jawohl, chai, da, qui, si, yeah) Samtidigt började jag jobba och illamåendet smög sig på. DÅ kändes det som en självklarhet. "jag är gravid" gick jag runt och tänkte" "jag ska bli mamma"

Månaderna gick, magen blev en kula och när han började böka runt där inne så fick man sig ytterligare en tankeställare. Den LEVER, ett liv, som sparkar och kan bli arg. Den sitter fast i mig.

Januari. Vi var och köpte en soffa på Ikea, fick ett leveransdatum den 2 feb (samma dag som han var beräknad) Men Ikea ringde veckan innan och sa att på fredag (4 feb) kommer soffan. OK tänkte jag, du får komma ut på lördag. Då är allt klart, alla möbler och tapeter iordning. Då är jag redo. Onsdagen den 2, på bf dagen så började värkarna komma lite smått. Dom avtog på kvällen och satte igång på morgonen igen. Torsdagen gick, värkarna var inte så jättestarka. Fredagen kom, soffan också, och förjävliga värkar. Jag smällde i mig en hel kebabtallrik på kvällen och vi tog en promenad för att sätta igång det hela. Vi blev inskrivna på förlossningen vid 04.30, Dante föddes vid 10.23, samma dag som jag ville att han skulle komma.

Ögonblicket som skulle bli det största i mitt liv blev inte långvarigt.. Jag tror att han låg på mitt bröst i 3 sek innan dom sprang iväg med honom. "Det är en POJKE!" snyftade jag, sen försvann han. T fick följa med och jag låg kvar där. Jag hade inte en aning om vad som hade hänt, och jag var så  jävla rädd. "han är död" tänkte jag, "jag kommer få åka hem själv"

Känslan av att se honom för första gången var så häftigt. Jag har gjort honom! Känslan när T kom tillbaka med honom efter 15 min var ännu bättre, jag visste att han levde. Han mådde bra nu, han andades. Sköterskan slet av min topp (som försvann sen, kärring) och la upp honom på mig igen. Det var underbart, han var så fin. Han hade mörkt fjun på huvudet, och stora fina ögon som tittade på mig. Allt kändes så overkligt, för där var han ju, meningen med allt..

Första nätterna var hemska, jag låg vaken timma efter timma och kollade så att han andades. Min största skräck var att vakna och se honom ligga där kall och blek. Efter 2 veckor orkade jag inte mer, bröt ihop totalt när vi var på mvc och hon sa, "jag hörde i telefonen att du lät ledsen, är det så?" Det blev bättre efter det.

Man känner sig maktlös som mamma, samtidigt som man känner sig överbeskyddande och behövd. Han behöver mig mer än någon annan nånsin har gjort. Och jag finns där för honom, dygnet runt. Det känns inte som ett måste, det bara är så. Jag tycker inte ens att han är jobbig när jag borde göra det. När han har sina små skrikperioder och vill snutta 3 gånger i timman. Jag gör det för att trösta, för att jag tycker om att trösta honom. När han vaknar om nätterna och vill äta så är det en självklarhet. Jag kan sucka för att klockan är 03.45, men jag suckar aldrig för att han är hungrig.

Jag kan vara övertrött, ledsen, frustrerad.. men det gör ingenting för där ligger han, och plötsligt ler han mot mig. En tandlös mun och ett par kisande ögon med ett brett leénde, det finns inget bättre.

Jag är Dantes mamma.