Idag har jag blivit varse om hur jäkla viktigt det är med vänner som förstår och inte dömmer. Filippa är en sån. Hon har hjälpt mig hela dagen, peppat och skojat, hjälpt mig att göra sånt som jag inte kan annars. Sånt som kommer naturligt för andra är som ett hinder för mig. Och hon fattar det, inga frågor. Jag är så otroligt nöjd med mig själv idag, och jag känner inte till den känslan särskillt väl. När man förblindas varje dag av sånt som man vet att man borde kunna göra, det som alltid känns som ett misslyckande.

Jag försökte förklara för Tobias om hur min hjärna fungerar när vi ska åka någonstans. Att jag direkt går upp i högvarv, stressar och blir halvt förlamad. "Sluta tänka i dom banorna" säger han, och jag förstår honom.
"min mana* tar slut" sa jag.. och ett ljus gick upp i hans ögon.

*mana är en dryck i mmorpg-spel (WoW, Eq, osv.) som gör att man kan trolla, typ, kasta spells och skit. Inte fan vet jag. En magisk dryck helt enkelt, som gör att man kan utföra vissa saker.

Min mana håller i 2 minuter, min hjärna stressar upp min energi (mana) och jag springer in i en vägg när den tar slut. Låter väldigt dramatiskt.

Hur som hellst. Ikväll (som tack för hjälpen) gav jag Filippa en jättefin ljuspelare. Och så bjöd Tobbe oss på bio, utan att följa med. Jag fick till och med veckopeng till godis. Och där i biosalongen händer precis samma sak. Jag är superkoncentrerad på filmen i ca. 2 minuter. Sen stängs det av och allt jag hör är påsar som prasslar, folk som viskar, klunkar läsk, tappar popcorn på golvet. Någon sparkar på stolraden och det isar i hela mig. Jag tittar på bioduken men uppfattar inte vad som händer, jag ser Bella & Edward (Twilight ofcourse) men jag hör inte vad dom säger, jag hör glafsande, korkar som öppnas, någon suckar.

Så är det. Ungefär.
Nu ska jag sova! Puss

PS: Tack älskade mamma för barnvakten idag! <3 Love you!