Idag var jag på möte nr 2 i rätt riktning. Men jag är för jävla otålig altså.

2,5 timma var jag borta från Dante idag, 2,5 timma av ren saknad, oro och stress. Pratade med Tobias efter 1 timma och allt var lugnt. Så jag och mami tog en "snabbis" på Maxi för att handla lite. Efter det var mamma fikasugen och jag kände hur det började knyta sig i bröstet. Jag fick i mig en prinsessbakelse och en cola, men jag minns inte hur det smakade. Ångest, "tänk om han är ledsen och behöver mig"
När jag satte mig i bilen så ringde Tobias och hjärtat flög upp i halsgropen..

"Hallå, jag kommer nu!!! E han ledsen? Hungrig?"
"det e lugnt, han är så nöjd så, skulle bara säga att maten var färdig"

5 minuter tar det hem ungefär, när vi stannar utanför så känner jag att "NU är han ledsen och saknar mig, sin mamma" Sprang upp för trappen och sparkade av skorna innanför dörren i farten. In i vardagrrummet och där sitter Dante och har de gutt i babysittern. Har nog aldrig varit så härligt att komma hem. Och när han såg mig så fick jag ett stort leende och sen började han sprattla lite, och ville komma upp. Dom 2,5 timmarna kändes som en hel dag. Ibland känns det som att jag är mer beroende av honom än han är beroende av mig. Det jag är mest rädd för är att han till slut inte behöver mig längre.

Nu är jag helt slut och ska gå och lägga mig.
Hej.