Ett av mina stora problem, eller helt enkelt det största, är att jag drar på allt till sista minuten. Jag vet själv om att jag stressar halv ihjäl mig om allt. Om vi ska iväg, laga mat, köpa något, fixa något hemma. Gör jag det inte under dom 2 minuterna då jag helt plötsligt har lust, så görs det inte alls.

Ikväll skulle jag bakat till Dantes namnkalas på lördag, jag hade planerat det hela helgen, in i minsta detalj. 2 tårtbottnar och macarons. Det skulle jag hinna med, så hade jag haft halva bakandet gjort nästan. Men då gör jag det, lessnar på att saker tar tid, pressar min egen stress till det yttersta. Jag vet inte om jag utsätter mig för sånt, för att testa hur pass dåligt jag kan må inför en händelse. Jag vill verkligen inte må dåligt, men nån del av mig stänger av, sistaminutensyndromet kan vi kalla det.

Just nu känns det som att hela jag skakar inombord, jag är nervös, stressad och fylld av ångest.

Jag vill inte att det ska se billigt ut, som att vi har snålat bara för att vi ska äta på plasttallrikar, det är för att bespara den stackaren som annars skulle fått stå och diskat glas och tallrikar i oändlighet. Jag vill att alla ska ha trevligt och ägna stunden åt det som allt handlar om, Dante. Min Dante, han förtjänar all tid i världen.

Jag vill inte heller att det ska kännas krystat och uppgjort. Folk ska bara äta och prata med varandra, ha trevligt och slappna av. Inte dra på sig en klänning man inte trivs i, Dante bryr sig inte. Ingen behöver hålla tal om det känns olustigt. Ingen behöver göra nått man inte vill. 

Och sen är det jag.. fröken ångest och osynlig panik. Jag ska reda ut att fixa mat till 42 personer, duka, styra, pilla, samtidigt som jag bara vill ägna min tid åt Dante, på hans dag. Jag ber inte om hjälp heller, till råga på allt. För ingen gör det som jag vill ha det.

Jag är min egen perfektionist i mitt organiserade kaos.