Men endå, hej.

Idag har jag haft fullt upp igen, ks vid 9, sen möte med min "skötare" (som det så fint heter, känner mig som en häst) vid 11. Idag hade vi inget spec. att prata om. Tills hon frågade om när jag var liten. Skolan, syskon osv. Skulle försöka komma på ett minne, bra eller dåligt, från varje skolår. Började med att prata om min Åseda Ida. Sen började hon gräva i saker och ting. Å då brast det, igen. 

Ingen 6-åring ska behöva ta skit från en lärare.

En annan sak som lixom aldrig slutar rotera i min ryggrad.

Hela högstadiet fick jag höra glåpord, sånger i bussen, se saker skrivna om mig på väggarna. Lappar i skåpet, offentliga snöbollar i ansiktet när hela skolan var på gården.  Osv.

För ett par år sen var jag på en krog i stan, hade kul med en kompis, var nöjd och glad.

I baren står en kille som gick i 9:an när jag gick i 7:an.

Han var en av dom elakare barnen, som inte visade nån slags empati eller sympati eller vad man nu visar när man har några slags ångest känslor.

När jag passerar honom vid baren lutar han sig bakåt och "hostar" "-------"

Det har alltså gått 10 år sen vi gick i skolan samtidigt. Antingen så är han kär i mig, eftersom han minns orden som tar hårdast. Eller så är han helt enkelt en helt genomrutten människa som mår bra av att få andra människor att må dåligt. Men VARFÖR? Jag har aldrig nånsin sagt ett elakt ord till honom, aldrig tittat på honom konstigt, aldrig hånat honom, inte ens pratat om honom bakom hans rygg, förutom nu. Jag förtjänade det inte, och det gör mig så jävla förbannad. 
Jag tänker inte skriva mer här, det räcker för idag.

Nu ska jag ta med mig Dante och somna, T är i Göteborg hos sin boyfriend å spelar tv-spel.

Puss.